Det där med tillit är en svår grej. Jag litar tyvärr på alla... kanske för att jag utgår från mig själv och aldrig skulle få för mig att ljuga för någon, känns helt onödigt. Men det straffar mig också.
Lånade ut 250 kronor till en främling i fredags, döm mig inte och säg inte att jag är dum. Jag träffade en kvinna i slussen som påminde om min mamma - inte riktigt på utseende, men ålder, trevlighet och känslan. Hon berättade att hennes plånbok hade blivit snodd och att hon nu inte kunde komma hem till Sala där hon bor. Så automatiskt ställer jag mig in på att hjälpa den här kvinnan - jag ger henne 250 kronor även fast jag själv bara har 300 kronor kvar att leva på. Jag berättade för henne att jag var arbetslös och behövde ha tilbaka pengarna senast imorgon.

Inga pengar har kommit in och jag har blivit lurad. Självklart kanske ni tänker. Men jag ångrar INTE detta! Visst, jag kommer inte att göra om det, men jag ångrar det inte! För mig handlar det inte om pengarna, utan det är en princip sak. Att en människa kan ha så lite samvete att hon stjäl pengar av en arbetslös 19 åring, det räker för mig. Jag gjorde detta för att jag själv vill ha hjälp när JAG hamnar i den här situationen. Punkt slut.